Världens länder och en uppsjö av organisationer tävlar nu om att ge bistånd till det jordbävningsdrabbade Haiti. Alla säger att ditt bidrag ”kommer fram”. Men till vem? Vid den stora jordbävningen i Managua, Nicaragua, på 1970-talet, blev det den dåvarande diktatorn Somoza, som gjorde sig extra rik på katastrofbiståndet. Låt inte något sådant upprepas!
Sänd inte pengar – utan förnödenheter av olika slag! Något som haitierna f n är i skriande behov av är bostäder. Sverige har ju erkänt duktiga företag i småhusbranschen. Ta fram en enkel men stormtålig hustyp och låt våra småhustillverkare ta fram byggsatser, som sänds till Haiti. Låt sedan haitierna själva mot en biståndsfinansierad grundlön montera husen, med stöd av svensk monteringsexpertis för handledning.
Biståndet blir konkret, haitierna får en lön (vilket är viktigt för återhämtningen både personligt och samhällsmässigt) och som spin-off skapas arbetstillfällen i Sverige. Kanske kan man t o m skapa en lokal affärsverksamhet med enkla trähus, som fortsätter att leva efter det att biståndsinsatserna trappats ner.
måndag 15 februari 2010
"Havsverket" och fiskekontroll
Låt det nya "Havsverket" ta itu med fiskereglerna på ett förnuftigt sätt.
Upprepade kontakter med lokala yrkesfiskare i Bohuslän vittnar om en stor skillnad i uppfattning om fiskebeståndets storlek mellan å ena sidan yrkesfiskarna och å andra sidan fiskeriverkets kontrollanter. Yrkesfiskarna hävdar t ex att kontrollanterna utför sina kontroller dels på fel ställen, dels vid fel tidpunkter. Yrkesfiskarna menar att fisken ”flyttat”, vilket gör att tidigare fiskeställen inte längre är relevanta, vilket kontrollanterna tar som skäl att fisken försvunnit helt. Enligt yrkesfiskarna är denna slutsats felaktig, eftersom det finns fisk och gott om fisk på andra ställen, där det inte tidigare fanns fisk. Att som kontrollant utföra sina kontroller av t ex havskräfta på ”kontorstid” ger som resultat att det finns få kräftor. Det är inte för nöjes skull som yrkesfiskarna går ut vid 3-4-tiden på morgonen. Det är för att fånga kräftor. Dessa drar sig på dagen in i sina hålor, vilket innebär att kontrollanterna hittar få kräftor under dagtid.
En grundlig översyn av regelverket för verifiering av fiskbeståndet är nödvändig, så att yrkesfiskarnas och kontrollanternas verifieringsmodeller stämmer överens.
Den svenska fiskerinäringen omsätter ca 1.000 milj kr per år. Kontrollsystemet har en uppskattad total kostnad på ungefär samma belopp, då inräknat kostnaden för fiskeriverket samt delar av kustbevakningen och tullen. Kontrollen av fiskerinäringen kostar alltså 100 % av omsättningen. Detta är orimligt. Motsvarande siffror för Danmark är att näringen omsättning är ca 2.500 milj kr per år och kostnaden för kontroll ca 600 milj kr per år, d v s ca 24 % av omsättningen. Att ett kontrollsystem skall kosta en fjärdedel av näringens omsättning är inte heller rimligt, men ändå klart rimligare än de svenska siffrorna.
Den begärda utredningen av regelsystemet måste leda till ett system, som är kostnadsmässigt rimligt i förhållande till den verksamhet, som skall kontrolleras.
Det nuvarande kvotsystemet är generellt inom hela det ”svenska” området, d v s en yrkesfiskare från norra Bohuslän kan enligt uppgift fiska ”sin kvot” utanför Hallands kust, utan att behöva ta hänsyn till eventuell utfiskning utanför Halland. En variant av kvotsystemet skulle vara att ha ”lokala” kvoter, d v s att de lokala yrkesfiskarna får en ”egen” kvot inom ”sitt” närområde. Detta skulle sannolikt leda till att dessa yrkesfiskare på alla sätt skulle vaka över att inte överfiska ”sitt” fiskbestånd. För att ett lokalt kvotsystem skall fungera måste de lokala fiskarna ha ensamrätt till sitt kvotområde.
Ett införande av lokal kvotregler bör övervägas för att skapa bra incitament till att fiskarna själva på alla sätt vakar över fiskbeståndets fortlevnad utan omfattande kontrollsystem.
Upprepade kontakter med lokala yrkesfiskare i Bohuslän vittnar om en stor skillnad i uppfattning om fiskebeståndets storlek mellan å ena sidan yrkesfiskarna och å andra sidan fiskeriverkets kontrollanter. Yrkesfiskarna hävdar t ex att kontrollanterna utför sina kontroller dels på fel ställen, dels vid fel tidpunkter. Yrkesfiskarna menar att fisken ”flyttat”, vilket gör att tidigare fiskeställen inte längre är relevanta, vilket kontrollanterna tar som skäl att fisken försvunnit helt. Enligt yrkesfiskarna är denna slutsats felaktig, eftersom det finns fisk och gott om fisk på andra ställen, där det inte tidigare fanns fisk. Att som kontrollant utföra sina kontroller av t ex havskräfta på ”kontorstid” ger som resultat att det finns få kräftor. Det är inte för nöjes skull som yrkesfiskarna går ut vid 3-4-tiden på morgonen. Det är för att fånga kräftor. Dessa drar sig på dagen in i sina hålor, vilket innebär att kontrollanterna hittar få kräftor under dagtid.
En grundlig översyn av regelverket för verifiering av fiskbeståndet är nödvändig, så att yrkesfiskarnas och kontrollanternas verifieringsmodeller stämmer överens.
Den svenska fiskerinäringen omsätter ca 1.000 milj kr per år. Kontrollsystemet har en uppskattad total kostnad på ungefär samma belopp, då inräknat kostnaden för fiskeriverket samt delar av kustbevakningen och tullen. Kontrollen av fiskerinäringen kostar alltså 100 % av omsättningen. Detta är orimligt. Motsvarande siffror för Danmark är att näringen omsättning är ca 2.500 milj kr per år och kostnaden för kontroll ca 600 milj kr per år, d v s ca 24 % av omsättningen. Att ett kontrollsystem skall kosta en fjärdedel av näringens omsättning är inte heller rimligt, men ändå klart rimligare än de svenska siffrorna.
Den begärda utredningen av regelsystemet måste leda till ett system, som är kostnadsmässigt rimligt i förhållande till den verksamhet, som skall kontrolleras.
Det nuvarande kvotsystemet är generellt inom hela det ”svenska” området, d v s en yrkesfiskare från norra Bohuslän kan enligt uppgift fiska ”sin kvot” utanför Hallands kust, utan att behöva ta hänsyn till eventuell utfiskning utanför Halland. En variant av kvotsystemet skulle vara att ha ”lokala” kvoter, d v s att de lokala yrkesfiskarna får en ”egen” kvot inom ”sitt” närområde. Detta skulle sannolikt leda till att dessa yrkesfiskare på alla sätt skulle vaka över att inte överfiska ”sitt” fiskbestånd. För att ett lokalt kvotsystem skall fungera måste de lokala fiskarna ha ensamrätt till sitt kvotområde.
Ett införande av lokal kvotregler bör övervägas för att skapa bra incitament till att fiskarna själva på alla sätt vakar över fiskbeståndets fortlevnad utan omfattande kontrollsystem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)