Världens länder och en uppsjö av organisationer tävlar nu om att ge bistånd till det jordbävningsdrabbade Haiti. Alla säger att ditt bidrag ”kommer fram”. Men till vem? Vid den stora jordbävningen i Managua, Nicaragua, på 1970-talet, blev det den dåvarande diktatorn Somoza, som gjorde sig extra rik på katastrofbiståndet. Låt inte något sådant upprepas!
Sänd inte pengar – utan förnödenheter av olika slag! Något som haitierna f n är i skriande behov av är bostäder. Sverige har ju erkänt duktiga företag i småhusbranschen. Ta fram en enkel men stormtålig hustyp och låt våra småhustillverkare ta fram byggsatser, som sänds till Haiti. Låt sedan haitierna själva mot en biståndsfinansierad grundlön montera husen, med stöd av svensk monteringsexpertis för handledning.
Biståndet blir konkret, haitierna får en lön (vilket är viktigt för återhämtningen både personligt och samhällsmässigt) och som spin-off skapas arbetstillfällen i Sverige. Kanske kan man t o m skapa en lokal affärsverksamhet med enkla trähus, som fortsätter att leva efter det att biståndsinsatserna trappats ner.
måndag 15 februari 2010
"Havsverket" och fiskekontroll
Låt det nya "Havsverket" ta itu med fiskereglerna på ett förnuftigt sätt.
Upprepade kontakter med lokala yrkesfiskare i Bohuslän vittnar om en stor skillnad i uppfattning om fiskebeståndets storlek mellan å ena sidan yrkesfiskarna och å andra sidan fiskeriverkets kontrollanter. Yrkesfiskarna hävdar t ex att kontrollanterna utför sina kontroller dels på fel ställen, dels vid fel tidpunkter. Yrkesfiskarna menar att fisken ”flyttat”, vilket gör att tidigare fiskeställen inte längre är relevanta, vilket kontrollanterna tar som skäl att fisken försvunnit helt. Enligt yrkesfiskarna är denna slutsats felaktig, eftersom det finns fisk och gott om fisk på andra ställen, där det inte tidigare fanns fisk. Att som kontrollant utföra sina kontroller av t ex havskräfta på ”kontorstid” ger som resultat att det finns få kräftor. Det är inte för nöjes skull som yrkesfiskarna går ut vid 3-4-tiden på morgonen. Det är för att fånga kräftor. Dessa drar sig på dagen in i sina hålor, vilket innebär att kontrollanterna hittar få kräftor under dagtid.
En grundlig översyn av regelverket för verifiering av fiskbeståndet är nödvändig, så att yrkesfiskarnas och kontrollanternas verifieringsmodeller stämmer överens.
Den svenska fiskerinäringen omsätter ca 1.000 milj kr per år. Kontrollsystemet har en uppskattad total kostnad på ungefär samma belopp, då inräknat kostnaden för fiskeriverket samt delar av kustbevakningen och tullen. Kontrollen av fiskerinäringen kostar alltså 100 % av omsättningen. Detta är orimligt. Motsvarande siffror för Danmark är att näringen omsättning är ca 2.500 milj kr per år och kostnaden för kontroll ca 600 milj kr per år, d v s ca 24 % av omsättningen. Att ett kontrollsystem skall kosta en fjärdedel av näringens omsättning är inte heller rimligt, men ändå klart rimligare än de svenska siffrorna.
Den begärda utredningen av regelsystemet måste leda till ett system, som är kostnadsmässigt rimligt i förhållande till den verksamhet, som skall kontrolleras.
Det nuvarande kvotsystemet är generellt inom hela det ”svenska” området, d v s en yrkesfiskare från norra Bohuslän kan enligt uppgift fiska ”sin kvot” utanför Hallands kust, utan att behöva ta hänsyn till eventuell utfiskning utanför Halland. En variant av kvotsystemet skulle vara att ha ”lokala” kvoter, d v s att de lokala yrkesfiskarna får en ”egen” kvot inom ”sitt” närområde. Detta skulle sannolikt leda till att dessa yrkesfiskare på alla sätt skulle vaka över att inte överfiska ”sitt” fiskbestånd. För att ett lokalt kvotsystem skall fungera måste de lokala fiskarna ha ensamrätt till sitt kvotområde.
Ett införande av lokal kvotregler bör övervägas för att skapa bra incitament till att fiskarna själva på alla sätt vakar över fiskbeståndets fortlevnad utan omfattande kontrollsystem.
Upprepade kontakter med lokala yrkesfiskare i Bohuslän vittnar om en stor skillnad i uppfattning om fiskebeståndets storlek mellan å ena sidan yrkesfiskarna och å andra sidan fiskeriverkets kontrollanter. Yrkesfiskarna hävdar t ex att kontrollanterna utför sina kontroller dels på fel ställen, dels vid fel tidpunkter. Yrkesfiskarna menar att fisken ”flyttat”, vilket gör att tidigare fiskeställen inte längre är relevanta, vilket kontrollanterna tar som skäl att fisken försvunnit helt. Enligt yrkesfiskarna är denna slutsats felaktig, eftersom det finns fisk och gott om fisk på andra ställen, där det inte tidigare fanns fisk. Att som kontrollant utföra sina kontroller av t ex havskräfta på ”kontorstid” ger som resultat att det finns få kräftor. Det är inte för nöjes skull som yrkesfiskarna går ut vid 3-4-tiden på morgonen. Det är för att fånga kräftor. Dessa drar sig på dagen in i sina hålor, vilket innebär att kontrollanterna hittar få kräftor under dagtid.
En grundlig översyn av regelverket för verifiering av fiskbeståndet är nödvändig, så att yrkesfiskarnas och kontrollanternas verifieringsmodeller stämmer överens.
Den svenska fiskerinäringen omsätter ca 1.000 milj kr per år. Kontrollsystemet har en uppskattad total kostnad på ungefär samma belopp, då inräknat kostnaden för fiskeriverket samt delar av kustbevakningen och tullen. Kontrollen av fiskerinäringen kostar alltså 100 % av omsättningen. Detta är orimligt. Motsvarande siffror för Danmark är att näringen omsättning är ca 2.500 milj kr per år och kostnaden för kontroll ca 600 milj kr per år, d v s ca 24 % av omsättningen. Att ett kontrollsystem skall kosta en fjärdedel av näringens omsättning är inte heller rimligt, men ändå klart rimligare än de svenska siffrorna.
Den begärda utredningen av regelsystemet måste leda till ett system, som är kostnadsmässigt rimligt i förhållande till den verksamhet, som skall kontrolleras.
Det nuvarande kvotsystemet är generellt inom hela det ”svenska” området, d v s en yrkesfiskare från norra Bohuslän kan enligt uppgift fiska ”sin kvot” utanför Hallands kust, utan att behöva ta hänsyn till eventuell utfiskning utanför Halland. En variant av kvotsystemet skulle vara att ha ”lokala” kvoter, d v s att de lokala yrkesfiskarna får en ”egen” kvot inom ”sitt” närområde. Detta skulle sannolikt leda till att dessa yrkesfiskare på alla sätt skulle vaka över att inte överfiska ”sitt” fiskbestånd. För att ett lokalt kvotsystem skall fungera måste de lokala fiskarna ha ensamrätt till sitt kvotområde.
Ett införande av lokal kvotregler bör övervägas för att skapa bra incitament till att fiskarna själva på alla sätt vakar över fiskbeståndets fortlevnad utan omfattande kontrollsystem.
onsdag 27 januari 2010
Vägtullar för lastfordon
På E6 mellan Göteborg och Oslo går enligt uppgift ca 15.000 lastfordon per dygn. Inför vägtull och låt varje lastfordon betala 100 SEK för en enkelresa.
Det skulle bli 15.000 x 100 x 360 = 540 miljoner SEK per år, säg avrundat ½ miljard. Bygg ut till motorvägsstandard mellan Stockholm-Oslo, Stockholm-Göteborg via Örebro, Jönköping-Göteborg samt slutför det som saknas mellan Jönköping och Malmö. Det går att lätt hitta åtta sträckor av denna typ, Stockholm-Örebro, Örebro-Oslo, Stockholm-Jönköping, Jönköping-Malmö, Jönköping-Göteborg, Malmö-Göteborg, Göteborg-Oslo, Göteborg-Örebro. Vägtullar på dessa sträckor med 100 SEK per färd skulle ge totalt ca 4 miljarder SEK per år. Med dessa pengar skulle man kunna underhålla alla dessa vägar och amortera på investeringar på de sträckor som saknar motorvägsstandard. Överväg att låta privata intressen ta över bygget av det som saknas och låt dem sedan ta betalt via vägtullar på ”sina” sträckor.
Att genomföra det ovan antydda skulle ge följande resultat
- Incitament att föra över trafik från bil till tåg.
- Högre trafiksäkerhet.
- Minskade utsläpp tack vare jämnare hastighet på vägarna.
- Bättre förutsättningar för pendling.
- Ekonomisk utveckling tack vare bättre transportförutsättningar.
Kanske skulle inkomsterna också räcka till en del investeringar i järnvägar, sett över tiden.
Det skulle bli 15.000 x 100 x 360 = 540 miljoner SEK per år, säg avrundat ½ miljard. Bygg ut till motorvägsstandard mellan Stockholm-Oslo, Stockholm-Göteborg via Örebro, Jönköping-Göteborg samt slutför det som saknas mellan Jönköping och Malmö. Det går att lätt hitta åtta sträckor av denna typ, Stockholm-Örebro, Örebro-Oslo, Stockholm-Jönköping, Jönköping-Malmö, Jönköping-Göteborg, Malmö-Göteborg, Göteborg-Oslo, Göteborg-Örebro. Vägtullar på dessa sträckor med 100 SEK per färd skulle ge totalt ca 4 miljarder SEK per år. Med dessa pengar skulle man kunna underhålla alla dessa vägar och amortera på investeringar på de sträckor som saknar motorvägsstandard. Överväg att låta privata intressen ta över bygget av det som saknas och låt dem sedan ta betalt via vägtullar på ”sina” sträckor.
Att genomföra det ovan antydda skulle ge följande resultat
- Incitament att föra över trafik från bil till tåg.
- Högre trafiksäkerhet.
- Minskade utsläpp tack vare jämnare hastighet på vägarna.
- Bättre förutsättningar för pendling.
- Ekonomisk utveckling tack vare bättre transportförutsättningar.
Kanske skulle inkomsterna också räcka till en del investeringar i järnvägar, sett över tiden.
tisdag 26 januari 2010
Ta bort uppskovsskatten på bostäder
Det nya regelverket för ”kostnader” för att bo i/äga fastigheter har blivit mer förutsägbart, vilket är bra. Det finns dock ett par inbyggda svagheter i det nya systemets finansiering. Det gäller dels den höjda reavinstskatten på tidigare försäljningsvinster, som realiserats via investering i ny bostad, det s k uppskovsbeloppet, dels den s k räntebeläggningen (0,5%), de facto en presumtiv och fiktiv av lagstiftaren bestämd ”inkomst” (som kapitalbeskattas), av uppskovsbeloppet. Båda åtgärderna har en retroaktiv karaktär, vilket strider mot bestämmelser i regeringsformen. 10 § i Regeringsformen säger ”Skatt eller statlig avgift får ej uttagas i vidare mån än som följer av föreskrift, som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten…” Hur lagrådet har kunnat godkänna detta är för mig en gåta.
För bostadsförsäljningar efter den nya lagens ikraftträdande, d v s fr o m 1 januari 2008 kan reglerna tillämpas, eftersom det då inte är fråga om någon retroaktivitet, man visste ju om regeln när försäljningen genomfördes.
Givet att man trots allt accepterar denna retroaktiva beskattning finns det ytterligare en otillbörlig regel, som kan drabba enskilda husägare hårt. I det förra regelverket med fastighetsskatt, var nybyggda hus helt undantagna från skatt under de första fem åren och belastade med halv skatt de följande fem åren, allt med syfte att premiera nybyggnation. Den nya fastighetsavgiften på max 6.000 kr har samma regel. Detta gäller dock inte den s k räntan på uppskovsbeloppet, vilket enligt min mening är ett otillbörligt missgrepp.
Ta exemplet ett nygift par som sålt sina bostäder med vinst, vilken tillsammans med banklån finansierat ett köp av en ny villa. Medvetna om uppskov med fastighetsskatten kunde de ta lån med sikte på amortering och räntekostnader under 5-10 år utan (eller med begränsad) skatt. Om paret t ex hade med sig ett uppskovsbelopp på 2,4 milj kr innebär detta en oförutsedd merutgift på 1.000 per månad. Det kan vara den marginal de har för att klara sitt nya boende.
Uppskovsskattens retroaktiva karaktär gör att den bör avskaffas helt för transaktioner gjorda före 2008. Om man trots detta anser, att den bör finnas kvar, bör den behandlas på samma sätt som fastighetsavgiften avseende sin tillämpning, d v s ingen uppskovsskatt de första fem åren och halv skatt de följande fem åren vid köp av nybyggd bostad. Denna begränsningsregel bör gälla generellt för all uppskovsskatt.
För bostadsförsäljningar efter den nya lagens ikraftträdande, d v s fr o m 1 januari 2008 kan reglerna tillämpas, eftersom det då inte är fråga om någon retroaktivitet, man visste ju om regeln när försäljningen genomfördes.
Givet att man trots allt accepterar denna retroaktiva beskattning finns det ytterligare en otillbörlig regel, som kan drabba enskilda husägare hårt. I det förra regelverket med fastighetsskatt, var nybyggda hus helt undantagna från skatt under de första fem åren och belastade med halv skatt de följande fem åren, allt med syfte att premiera nybyggnation. Den nya fastighetsavgiften på max 6.000 kr har samma regel. Detta gäller dock inte den s k räntan på uppskovsbeloppet, vilket enligt min mening är ett otillbörligt missgrepp.
Ta exemplet ett nygift par som sålt sina bostäder med vinst, vilken tillsammans med banklån finansierat ett köp av en ny villa. Medvetna om uppskov med fastighetsskatten kunde de ta lån med sikte på amortering och räntekostnader under 5-10 år utan (eller med begränsad) skatt. Om paret t ex hade med sig ett uppskovsbelopp på 2,4 milj kr innebär detta en oförutsedd merutgift på 1.000 per månad. Det kan vara den marginal de har för att klara sitt nya boende.
Uppskovsskattens retroaktiva karaktär gör att den bör avskaffas helt för transaktioner gjorda före 2008. Om man trots detta anser, att den bör finnas kvar, bör den behandlas på samma sätt som fastighetsavgiften avseende sin tillämpning, d v s ingen uppskovsskatt de första fem åren och halv skatt de följande fem åren vid köp av nybyggd bostad. Denna begränsningsregel bör gälla generellt för all uppskovsskatt.
Vinnande valfrågor för C, Kd och Fp
Eftersom det verkar riskfyllt med C och Kd i opinionsundersökningarna kan det var på sin plats att ge dem var sin hjärtefråga att gå till val på. C har just lanserat privat arbetsförmedling med jobbpeng. Fp Sotenäs motion till landsmötet (se särskilt inlägg) kan vara till hjälp med idéer hur detta ska utformas. Förmedla detta till C. För Kd som värnat om fastigsskatten kan Fp Sotenäs förslag (se särskilt inlägg) om ändrade regler för uppskovsskatten bli en bra valfråga, den drabbar ett par hundra tusen bostadsägare. Ge detta förslag till Kd och c och Kd har fått var sin vinnarfråga i valet. Fp bör gå ut med kraftigt stöd till båda förslagen. Fps egna riktigt bra vinnarfråga kommer att vara en a-kassepeng med obligatorisk a-kassa. Fp Sotenäs förslag (se särskilt inlägg) om detta bör tas upp till analys i partistyrelsen och göras till en valfråga.
måndag 25 januari 2010
Frivilligt socialt arbete i Sotenäs - AXEL
I Sotenäs skapade man för några år sedan föreningen AXEL, som förbättrar på tillvaron för äldre personer genom frivilligt socialt arbete. Under de senaste två åren har man via folkhälsorådet/kommunen haft en deltidsanställd person för samordning och förmedling av de frivilliga insatserna, såsom en försöksverksamhet i form av ett projekt. Projektet är nu avslutat.
AXEL finns etablerad i kommunen, frivilliga finns identifierade och de olika uppdragsgivarna är nöjda. För att fortsätta verksamheten krävs i genomsnitt ett par timmars dagligt administrativt arbete. Omsorgsförvaltningen har förklarat, att man av kostnadsskäl inte kan åta sig ”nya” uppgifter. Kan man inte lösa AXEL-administrationen på ett rimligt sätt, måste verksamheten avvecklas. Detta kommer att ge ett högre tryck på hemtjänsten (med åtföljande kostnadsökning) samt sämre service till de äldre.
Det är märkligt, att all personal inom omsorgsförvaltningen är så upptagna, att det inte skulle finnas utrymme för några timmar i veckan att sköta förmedlingsverksamhet för AXEL. Omsorgsnämnden bör återta sitt beslut att inte stödja AXEL och ge förvaltningen i uppdrag att ta sig an AXEL-verksamheten inom befintligt budgetram. Detta av två skäl:
1) minskad belastning på hemtjänsten
2) ökad service till de äldre.
Våra äldre är väl värda den extra hjälp i tillvaron som AXEL innebär för många, något som kan ges praktiskt taget utan extra kostnad.
AXEL finns etablerad i kommunen, frivilliga finns identifierade och de olika uppdragsgivarna är nöjda. För att fortsätta verksamheten krävs i genomsnitt ett par timmars dagligt administrativt arbete. Omsorgsförvaltningen har förklarat, att man av kostnadsskäl inte kan åta sig ”nya” uppgifter. Kan man inte lösa AXEL-administrationen på ett rimligt sätt, måste verksamheten avvecklas. Detta kommer att ge ett högre tryck på hemtjänsten (med åtföljande kostnadsökning) samt sämre service till de äldre.
Det är märkligt, att all personal inom omsorgsförvaltningen är så upptagna, att det inte skulle finnas utrymme för några timmar i veckan att sköta förmedlingsverksamhet för AXEL. Omsorgsnämnden bör återta sitt beslut att inte stödja AXEL och ge förvaltningen i uppdrag att ta sig an AXEL-verksamheten inom befintligt budgetram. Detta av två skäl:
1) minskad belastning på hemtjänsten
2) ökad service till de äldre.
Våra äldre är väl värda den extra hjälp i tillvaron som AXEL innebär för många, något som kan ges praktiskt taget utan extra kostnad.
Privat arbetsförmedling - bra Centerpartiet
Bra Centerpartiet! Äntligen konkreta förslag till åtgärder.
I Europeiska Unionens stadga om mänskliga rättigheter anges i Artikel 29 att ”Var och en har rätt till tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling”. Däremot sägs inget om, att den skall vara ”offentlig” i den meningen, att det måste vara en ”myndighet”, som bedriver sådan verksamhet.
I ett nyligen framlagt ”stimulanspaket” har regeringen aviserat extra miljarder till AMS, för att ge arbetsförmedlingarna mer resurser för att kunna ”matcha” arbetssökande mot jobb. Man kan undra om inte detta är och borde alltid ha varit arbetsförmedlingens uppgift, ”att matcha utbud mot efterfrågan”?
Låt privata företag komma in även på denna del av marknaden. För att finansiera en reform kan varje arbetssökande ges en ”jobbsökarpeng”, som kan användas för att köpa en arbetsförmedlingstjänst hos ett privat företag eller hos arbetsförmedlingen.
Att låta de arbetssökande själva välja till vem de vill gå för att få hjälp med att hitta nytt jobb, är en frihets- och rättvisefråga. Jag som arbetssökande kanske ser, att ett privat företag, som specialiserat sig på min typ av kompetens, har större förutsättningar för att lyckas. Då vill jag sannolikt i första hand gå till detta. Det privata arbetsförmedlingsföretaget behöver naturligtvis finansiera sin verksamhet, vilket delvis kan ske via ”jobbsökarpengen”, delvis genom att ta ut en avgift från det företag, som anställer, på liknande sätt som rekryteringsfirmorna gör idag. För att stimulera till aktivt och framgångsrikt arbete kan utbetalning av ”jobbsökarpengen” villkoras med att jobb erhållits. Detta skulle bli ett kraftfullt incitament för att lyckas med förmedlingen.
Den arbetssökande skulle med preferens kunna välja den arbetsförmedlare, som han eller hon tror kan bäst hjälpa till med att hitta ett jobb. För denne är det i övrigt egalt om det är en offentlig eller privat aktör som agerar. Den offentliga arbetsförmedlingen skulle sannolikt bli effektivare eftersom den blir konkurrensutsatt.
En grundtanke bakom förslaget är, att med eget vinstintresse kommer arbetsförmedlaren att bli mer effektiv, hitta nya vägar, skapa breda/djupa kontaktytor, aktivt söka jobbtillfällen för sina ”klienter” (de arbetssökande), aktivt söka personal åt företag. Den privata aktören kommer mer att ägna sig åt förmedling än åt administration.
Sammantaget skulle alla bli vinnare, den arbetssökande, den som anställer, den som förmedlar och samhället i stort, med lägre arbetslöshet och lägre samhällskostnader.
I Europeiska Unionens stadga om mänskliga rättigheter anges i Artikel 29 att ”Var och en har rätt till tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling”. Däremot sägs inget om, att den skall vara ”offentlig” i den meningen, att det måste vara en ”myndighet”, som bedriver sådan verksamhet.
I ett nyligen framlagt ”stimulanspaket” har regeringen aviserat extra miljarder till AMS, för att ge arbetsförmedlingarna mer resurser för att kunna ”matcha” arbetssökande mot jobb. Man kan undra om inte detta är och borde alltid ha varit arbetsförmedlingens uppgift, ”att matcha utbud mot efterfrågan”?
Låt privata företag komma in även på denna del av marknaden. För att finansiera en reform kan varje arbetssökande ges en ”jobbsökarpeng”, som kan användas för att köpa en arbetsförmedlingstjänst hos ett privat företag eller hos arbetsförmedlingen.
Att låta de arbetssökande själva välja till vem de vill gå för att få hjälp med att hitta nytt jobb, är en frihets- och rättvisefråga. Jag som arbetssökande kanske ser, att ett privat företag, som specialiserat sig på min typ av kompetens, har större förutsättningar för att lyckas. Då vill jag sannolikt i första hand gå till detta. Det privata arbetsförmedlingsföretaget behöver naturligtvis finansiera sin verksamhet, vilket delvis kan ske via ”jobbsökarpengen”, delvis genom att ta ut en avgift från det företag, som anställer, på liknande sätt som rekryteringsfirmorna gör idag. För att stimulera till aktivt och framgångsrikt arbete kan utbetalning av ”jobbsökarpengen” villkoras med att jobb erhållits. Detta skulle bli ett kraftfullt incitament för att lyckas med förmedlingen.
Den arbetssökande skulle med preferens kunna välja den arbetsförmedlare, som han eller hon tror kan bäst hjälpa till med att hitta ett jobb. För denne är det i övrigt egalt om det är en offentlig eller privat aktör som agerar. Den offentliga arbetsförmedlingen skulle sannolikt bli effektivare eftersom den blir konkurrensutsatt.
En grundtanke bakom förslaget är, att med eget vinstintresse kommer arbetsförmedlaren att bli mer effektiv, hitta nya vägar, skapa breda/djupa kontaktytor, aktivt söka jobbtillfällen för sina ”klienter” (de arbetssökande), aktivt söka personal åt företag. Den privata aktören kommer mer att ägna sig åt förmedling än åt administration.
Sammantaget skulle alla bli vinnare, den arbetssökande, den som anställer, den som förmedlar och samhället i stort, med lägre arbetslöshet och lägre samhällskostnader.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)