På E6 mellan Göteborg och Oslo går enligt uppgift ca 15.000 lastfordon per dygn. Inför vägtull och låt varje lastfordon betala 100 SEK för en enkelresa.
Det skulle bli 15.000 x 100 x 360 = 540 miljoner SEK per år, säg avrundat ½ miljard. Bygg ut till motorvägsstandard mellan Stockholm-Oslo, Stockholm-Göteborg via Örebro, Jönköping-Göteborg samt slutför det som saknas mellan Jönköping och Malmö. Det går att lätt hitta åtta sträckor av denna typ, Stockholm-Örebro, Örebro-Oslo, Stockholm-Jönköping, Jönköping-Malmö, Jönköping-Göteborg, Malmö-Göteborg, Göteborg-Oslo, Göteborg-Örebro. Vägtullar på dessa sträckor med 100 SEK per färd skulle ge totalt ca 4 miljarder SEK per år. Med dessa pengar skulle man kunna underhålla alla dessa vägar och amortera på investeringar på de sträckor som saknar motorvägsstandard. Överväg att låta privata intressen ta över bygget av det som saknas och låt dem sedan ta betalt via vägtullar på ”sina” sträckor.
Att genomföra det ovan antydda skulle ge följande resultat
- Incitament att föra över trafik från bil till tåg.
- Högre trafiksäkerhet.
- Minskade utsläpp tack vare jämnare hastighet på vägarna.
- Bättre förutsättningar för pendling.
- Ekonomisk utveckling tack vare bättre transportförutsättningar.
Kanske skulle inkomsterna också räcka till en del investeringar i järnvägar, sett över tiden.
onsdag 27 januari 2010
tisdag 26 januari 2010
Ta bort uppskovsskatten på bostäder
Det nya regelverket för ”kostnader” för att bo i/äga fastigheter har blivit mer förutsägbart, vilket är bra. Det finns dock ett par inbyggda svagheter i det nya systemets finansiering. Det gäller dels den höjda reavinstskatten på tidigare försäljningsvinster, som realiserats via investering i ny bostad, det s k uppskovsbeloppet, dels den s k räntebeläggningen (0,5%), de facto en presumtiv och fiktiv av lagstiftaren bestämd ”inkomst” (som kapitalbeskattas), av uppskovsbeloppet. Båda åtgärderna har en retroaktiv karaktär, vilket strider mot bestämmelser i regeringsformen. 10 § i Regeringsformen säger ”Skatt eller statlig avgift får ej uttagas i vidare mån än som följer av föreskrift, som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten…” Hur lagrådet har kunnat godkänna detta är för mig en gåta.
För bostadsförsäljningar efter den nya lagens ikraftträdande, d v s fr o m 1 januari 2008 kan reglerna tillämpas, eftersom det då inte är fråga om någon retroaktivitet, man visste ju om regeln när försäljningen genomfördes.
Givet att man trots allt accepterar denna retroaktiva beskattning finns det ytterligare en otillbörlig regel, som kan drabba enskilda husägare hårt. I det förra regelverket med fastighetsskatt, var nybyggda hus helt undantagna från skatt under de första fem åren och belastade med halv skatt de följande fem åren, allt med syfte att premiera nybyggnation. Den nya fastighetsavgiften på max 6.000 kr har samma regel. Detta gäller dock inte den s k räntan på uppskovsbeloppet, vilket enligt min mening är ett otillbörligt missgrepp.
Ta exemplet ett nygift par som sålt sina bostäder med vinst, vilken tillsammans med banklån finansierat ett köp av en ny villa. Medvetna om uppskov med fastighetsskatten kunde de ta lån med sikte på amortering och räntekostnader under 5-10 år utan (eller med begränsad) skatt. Om paret t ex hade med sig ett uppskovsbelopp på 2,4 milj kr innebär detta en oförutsedd merutgift på 1.000 per månad. Det kan vara den marginal de har för att klara sitt nya boende.
Uppskovsskattens retroaktiva karaktär gör att den bör avskaffas helt för transaktioner gjorda före 2008. Om man trots detta anser, att den bör finnas kvar, bör den behandlas på samma sätt som fastighetsavgiften avseende sin tillämpning, d v s ingen uppskovsskatt de första fem åren och halv skatt de följande fem åren vid köp av nybyggd bostad. Denna begränsningsregel bör gälla generellt för all uppskovsskatt.
För bostadsförsäljningar efter den nya lagens ikraftträdande, d v s fr o m 1 januari 2008 kan reglerna tillämpas, eftersom det då inte är fråga om någon retroaktivitet, man visste ju om regeln när försäljningen genomfördes.
Givet att man trots allt accepterar denna retroaktiva beskattning finns det ytterligare en otillbörlig regel, som kan drabba enskilda husägare hårt. I det förra regelverket med fastighetsskatt, var nybyggda hus helt undantagna från skatt under de första fem åren och belastade med halv skatt de följande fem åren, allt med syfte att premiera nybyggnation. Den nya fastighetsavgiften på max 6.000 kr har samma regel. Detta gäller dock inte den s k räntan på uppskovsbeloppet, vilket enligt min mening är ett otillbörligt missgrepp.
Ta exemplet ett nygift par som sålt sina bostäder med vinst, vilken tillsammans med banklån finansierat ett köp av en ny villa. Medvetna om uppskov med fastighetsskatten kunde de ta lån med sikte på amortering och räntekostnader under 5-10 år utan (eller med begränsad) skatt. Om paret t ex hade med sig ett uppskovsbelopp på 2,4 milj kr innebär detta en oförutsedd merutgift på 1.000 per månad. Det kan vara den marginal de har för att klara sitt nya boende.
Uppskovsskattens retroaktiva karaktär gör att den bör avskaffas helt för transaktioner gjorda före 2008. Om man trots detta anser, att den bör finnas kvar, bör den behandlas på samma sätt som fastighetsavgiften avseende sin tillämpning, d v s ingen uppskovsskatt de första fem åren och halv skatt de följande fem åren vid köp av nybyggd bostad. Denna begränsningsregel bör gälla generellt för all uppskovsskatt.
Vinnande valfrågor för C, Kd och Fp
Eftersom det verkar riskfyllt med C och Kd i opinionsundersökningarna kan det var på sin plats att ge dem var sin hjärtefråga att gå till val på. C har just lanserat privat arbetsförmedling med jobbpeng. Fp Sotenäs motion till landsmötet (se särskilt inlägg) kan vara till hjälp med idéer hur detta ska utformas. Förmedla detta till C. För Kd som värnat om fastigsskatten kan Fp Sotenäs förslag (se särskilt inlägg) om ändrade regler för uppskovsskatten bli en bra valfråga, den drabbar ett par hundra tusen bostadsägare. Ge detta förslag till Kd och c och Kd har fått var sin vinnarfråga i valet. Fp bör gå ut med kraftigt stöd till båda förslagen. Fps egna riktigt bra vinnarfråga kommer att vara en a-kassepeng med obligatorisk a-kassa. Fp Sotenäs förslag (se särskilt inlägg) om detta bör tas upp till analys i partistyrelsen och göras till en valfråga.
måndag 25 januari 2010
Frivilligt socialt arbete i Sotenäs - AXEL
I Sotenäs skapade man för några år sedan föreningen AXEL, som förbättrar på tillvaron för äldre personer genom frivilligt socialt arbete. Under de senaste två åren har man via folkhälsorådet/kommunen haft en deltidsanställd person för samordning och förmedling av de frivilliga insatserna, såsom en försöksverksamhet i form av ett projekt. Projektet är nu avslutat.
AXEL finns etablerad i kommunen, frivilliga finns identifierade och de olika uppdragsgivarna är nöjda. För att fortsätta verksamheten krävs i genomsnitt ett par timmars dagligt administrativt arbete. Omsorgsförvaltningen har förklarat, att man av kostnadsskäl inte kan åta sig ”nya” uppgifter. Kan man inte lösa AXEL-administrationen på ett rimligt sätt, måste verksamheten avvecklas. Detta kommer att ge ett högre tryck på hemtjänsten (med åtföljande kostnadsökning) samt sämre service till de äldre.
Det är märkligt, att all personal inom omsorgsförvaltningen är så upptagna, att det inte skulle finnas utrymme för några timmar i veckan att sköta förmedlingsverksamhet för AXEL. Omsorgsnämnden bör återta sitt beslut att inte stödja AXEL och ge förvaltningen i uppdrag att ta sig an AXEL-verksamheten inom befintligt budgetram. Detta av två skäl:
1) minskad belastning på hemtjänsten
2) ökad service till de äldre.
Våra äldre är väl värda den extra hjälp i tillvaron som AXEL innebär för många, något som kan ges praktiskt taget utan extra kostnad.
AXEL finns etablerad i kommunen, frivilliga finns identifierade och de olika uppdragsgivarna är nöjda. För att fortsätta verksamheten krävs i genomsnitt ett par timmars dagligt administrativt arbete. Omsorgsförvaltningen har förklarat, att man av kostnadsskäl inte kan åta sig ”nya” uppgifter. Kan man inte lösa AXEL-administrationen på ett rimligt sätt, måste verksamheten avvecklas. Detta kommer att ge ett högre tryck på hemtjänsten (med åtföljande kostnadsökning) samt sämre service till de äldre.
Det är märkligt, att all personal inom omsorgsförvaltningen är så upptagna, att det inte skulle finnas utrymme för några timmar i veckan att sköta förmedlingsverksamhet för AXEL. Omsorgsnämnden bör återta sitt beslut att inte stödja AXEL och ge förvaltningen i uppdrag att ta sig an AXEL-verksamheten inom befintligt budgetram. Detta av två skäl:
1) minskad belastning på hemtjänsten
2) ökad service till de äldre.
Våra äldre är väl värda den extra hjälp i tillvaron som AXEL innebär för många, något som kan ges praktiskt taget utan extra kostnad.
Privat arbetsförmedling - bra Centerpartiet
Bra Centerpartiet! Äntligen konkreta förslag till åtgärder.
I Europeiska Unionens stadga om mänskliga rättigheter anges i Artikel 29 att ”Var och en har rätt till tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling”. Däremot sägs inget om, att den skall vara ”offentlig” i den meningen, att det måste vara en ”myndighet”, som bedriver sådan verksamhet.
I ett nyligen framlagt ”stimulanspaket” har regeringen aviserat extra miljarder till AMS, för att ge arbetsförmedlingarna mer resurser för att kunna ”matcha” arbetssökande mot jobb. Man kan undra om inte detta är och borde alltid ha varit arbetsförmedlingens uppgift, ”att matcha utbud mot efterfrågan”?
Låt privata företag komma in även på denna del av marknaden. För att finansiera en reform kan varje arbetssökande ges en ”jobbsökarpeng”, som kan användas för att köpa en arbetsförmedlingstjänst hos ett privat företag eller hos arbetsförmedlingen.
Att låta de arbetssökande själva välja till vem de vill gå för att få hjälp med att hitta nytt jobb, är en frihets- och rättvisefråga. Jag som arbetssökande kanske ser, att ett privat företag, som specialiserat sig på min typ av kompetens, har större förutsättningar för att lyckas. Då vill jag sannolikt i första hand gå till detta. Det privata arbetsförmedlingsföretaget behöver naturligtvis finansiera sin verksamhet, vilket delvis kan ske via ”jobbsökarpengen”, delvis genom att ta ut en avgift från det företag, som anställer, på liknande sätt som rekryteringsfirmorna gör idag. För att stimulera till aktivt och framgångsrikt arbete kan utbetalning av ”jobbsökarpengen” villkoras med att jobb erhållits. Detta skulle bli ett kraftfullt incitament för att lyckas med förmedlingen.
Den arbetssökande skulle med preferens kunna välja den arbetsförmedlare, som han eller hon tror kan bäst hjälpa till med att hitta ett jobb. För denne är det i övrigt egalt om det är en offentlig eller privat aktör som agerar. Den offentliga arbetsförmedlingen skulle sannolikt bli effektivare eftersom den blir konkurrensutsatt.
En grundtanke bakom förslaget är, att med eget vinstintresse kommer arbetsförmedlaren att bli mer effektiv, hitta nya vägar, skapa breda/djupa kontaktytor, aktivt söka jobbtillfällen för sina ”klienter” (de arbetssökande), aktivt söka personal åt företag. Den privata aktören kommer mer att ägna sig åt förmedling än åt administration.
Sammantaget skulle alla bli vinnare, den arbetssökande, den som anställer, den som förmedlar och samhället i stort, med lägre arbetslöshet och lägre samhällskostnader.
I Europeiska Unionens stadga om mänskliga rättigheter anges i Artikel 29 att ”Var och en har rätt till tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling”. Däremot sägs inget om, att den skall vara ”offentlig” i den meningen, att det måste vara en ”myndighet”, som bedriver sådan verksamhet.
I ett nyligen framlagt ”stimulanspaket” har regeringen aviserat extra miljarder till AMS, för att ge arbetsförmedlingarna mer resurser för att kunna ”matcha” arbetssökande mot jobb. Man kan undra om inte detta är och borde alltid ha varit arbetsförmedlingens uppgift, ”att matcha utbud mot efterfrågan”?
Låt privata företag komma in även på denna del av marknaden. För att finansiera en reform kan varje arbetssökande ges en ”jobbsökarpeng”, som kan användas för att köpa en arbetsförmedlingstjänst hos ett privat företag eller hos arbetsförmedlingen.
Att låta de arbetssökande själva välja till vem de vill gå för att få hjälp med att hitta nytt jobb, är en frihets- och rättvisefråga. Jag som arbetssökande kanske ser, att ett privat företag, som specialiserat sig på min typ av kompetens, har större förutsättningar för att lyckas. Då vill jag sannolikt i första hand gå till detta. Det privata arbetsförmedlingsföretaget behöver naturligtvis finansiera sin verksamhet, vilket delvis kan ske via ”jobbsökarpengen”, delvis genom att ta ut en avgift från det företag, som anställer, på liknande sätt som rekryteringsfirmorna gör idag. För att stimulera till aktivt och framgångsrikt arbete kan utbetalning av ”jobbsökarpengen” villkoras med att jobb erhållits. Detta skulle bli ett kraftfullt incitament för att lyckas med förmedlingen.
Den arbetssökande skulle med preferens kunna välja den arbetsförmedlare, som han eller hon tror kan bäst hjälpa till med att hitta ett jobb. För denne är det i övrigt egalt om det är en offentlig eller privat aktör som agerar. Den offentliga arbetsförmedlingen skulle sannolikt bli effektivare eftersom den blir konkurrensutsatt.
En grundtanke bakom förslaget är, att med eget vinstintresse kommer arbetsförmedlaren att bli mer effektiv, hitta nya vägar, skapa breda/djupa kontaktytor, aktivt söka jobbtillfällen för sina ”klienter” (de arbetssökande), aktivt söka personal åt företag. Den privata aktören kommer mer att ägna sig åt förmedling än åt administration.
Sammantaget skulle alla bli vinnare, den arbetssökande, den som anställer, den som förmedlar och samhället i stort, med lägre arbetslöshet och lägre samhällskostnader.
måndag 18 januari 2010
Del av momsen till kommunerna
Mervärdeskatten (momsen) tillfaller idag staten. I många delar av världen (t ex USA) är moms (eller liknande försäljningsskatter) lokala, d v s de tillfaller det område där verksamheten bedrivs. Den nyligen införda förändringen vad gäller boendeskatt (fastighetsskatt/ -avgift) från en statlig till kommunal pålaga ligger i linje med att låta ”verksamhetsområdet” dra nytta av ”verksamheten”.
Vissa kommuner med en stor besöksnäring, t ex hela västkusten och delar av fjällvärlden, måste ha beredskap och service för en befolkning som vida överstiger den bofasta. Det ”kostar kanske mer än det smakar” för en kommun att ha en stor besöksnäring. När det föreslagna systemet är genomfört, kommer kommunerna att ha verklig ”nytta” av besöksnäringen. Dessutom kommer det att ligga i kommunernas intresse att verka för en hög kommersiell verksamhet i sitt område. Detta skulle kunna få oanade positiva effekter på såväl arbetsmarknad som ekonomisk utvecklig i allmänhet. Tänk så många ”utvecklingsmotorer” som skulle sättas igång på kommunal nivå.
Det finns idag tal om s k stimulanspaket med mer statliga medel till kommunerna för att förhoppningsvis öka den kommunala ekonomiska aktiviteten och förhindra neddragning av kommunal verksamhet, t ex inom skola och äldreomsorg. Med del av momsen till kommunerna skulle sådana stimulanspaket sannolikt inte behövas.
För de kommuner, som skulle få stora överskott i kassan tack vara momsandelsintäkter, kommer den kommunala inkomstskatten att kunna sänkas i motsvarande grad. Detta skulle öka den lokala köpkraften och ytterligare öka trycket i utvecklingen av de kommunala ekonomierna.
Låt en viss andel (t ex 1/5) av momsintäkterna tillfalla den kommun där intäkterna genereras.
Denna form av ”statligt bidrag” till kommunerna är att föredra framför riktade temporära bidrag. Riktat stöd bidrar inte till det kommunala självstyret. Idén med en momsandel till kommunerna är däremot ett förslag, som stöder lokala idéer och lokal verksamhet, d v s den utgör ett kraftfullt stöd för ökat kommunalt självstyre.
.
Vissa kommuner med en stor besöksnäring, t ex hela västkusten och delar av fjällvärlden, måste ha beredskap och service för en befolkning som vida överstiger den bofasta. Det ”kostar kanske mer än det smakar” för en kommun att ha en stor besöksnäring. När det föreslagna systemet är genomfört, kommer kommunerna att ha verklig ”nytta” av besöksnäringen. Dessutom kommer det att ligga i kommunernas intresse att verka för en hög kommersiell verksamhet i sitt område. Detta skulle kunna få oanade positiva effekter på såväl arbetsmarknad som ekonomisk utvecklig i allmänhet. Tänk så många ”utvecklingsmotorer” som skulle sättas igång på kommunal nivå.
Det finns idag tal om s k stimulanspaket med mer statliga medel till kommunerna för att förhoppningsvis öka den kommunala ekonomiska aktiviteten och förhindra neddragning av kommunal verksamhet, t ex inom skola och äldreomsorg. Med del av momsen till kommunerna skulle sådana stimulanspaket sannolikt inte behövas.
För de kommuner, som skulle få stora överskott i kassan tack vara momsandelsintäkter, kommer den kommunala inkomstskatten att kunna sänkas i motsvarande grad. Detta skulle öka den lokala köpkraften och ytterligare öka trycket i utvecklingen av de kommunala ekonomierna.
Låt en viss andel (t ex 1/5) av momsintäkterna tillfalla den kommun där intäkterna genereras.
Denna form av ”statligt bidrag” till kommunerna är att föredra framför riktade temporära bidrag. Riktat stöd bidrar inte till det kommunala självstyret. Idén med en momsandel till kommunerna är däremot ett förslag, som stöder lokala idéer och lokal verksamhet, d v s den utgör ett kraftfullt stöd för ökat kommunalt självstyre.
.
Avveckla landstingen
Landsting/regioner har som huvuduppgifter idag att ”ta hand om” sjukvård och kommunikationer. Bland sjukvårdsuppgifterna finns bl a att driva sjukhus och vårdcentraler. På lokal nivå sköts vissa sjukvårdsområden (äldreomsorgen) av kommunerna. När det gäller kommunikationer sköter staten via Vägverket och Banverket byggnation och underhåll av infrastrukturen; vägar och järnvägar. På lokalplanet finns även kommunalt ansvar för småvägar och lokalgator, främst i samhällen.
Den administrativa överbyggnaden för landsting och regioner omfattar såväl en politisk organisation med direktval av fullmäktige som en professionell tjänstemannaförvaltning.
Kostnaderna för att ”driva” landstingen/regionerna betalas via egna skatter samt statsbidrag.
Landstingen/regionerna är en ”mellanadministration” som saknar relevans i dagens samhälle. Det är en onödig och kostsam politisk och administrativ överbyggnad. Den nyligen avslutade utredningen, med förslag om 9-10 regioner i st f dagens ”små” landsting, är ett uttryck för, att den nuvarande indelningen inte är relevant i dagens samhälle. Motståndet mot detta regionförslag bottnar mest i ett eget ”revirtänkande” och sannolikt också trolig förlust av närhet till medborgarna. Denna närhet är emellertid redan borta, landstingen ligger ofta ”för långt bort” från medborgarnas vardag. Omstruktureringen inom t ex sjukvården sker inte i sällan i strid mot en stor folkopinion (t ex Uddevalla sjukhus/Näl). Revirtänkandet, t ex att ett antal politiska tjänster skulle försvinna, är inte relevant som skäl för att motsätta sig en förändring.
Utan landsting kan staten ta över ansvaret för de ”stora” sjukhusen, regionsjukhus o likn (Uddevalla sjukhus, Näl). Mindre sjukhus (Strömstad, Lysekil) kan antingen vara statens ansvar eller läggas under ett kommunalt ansvar, t ex ett kommunalförbund, som täcker sjukhusets huvudsakliga upptagningsområde, eller att en enskild kommun tar ansvaret. Patientkostnaderna belastas den kommun från vilken patienten kommer. För att skapa en lokal förankring/insyn i de stora sjukhusens drift kan till varje sjukhusledning knytas ett verksamhetsråd med representation för kommunerna i sjukhusets huvudsakliga upptagningsområde. En sådan lösning skulle lyfta fram kommunerna och ge dem större inflytande (makt) och närheten till medborgarna skulle bli tydligare.
Ansvaret för vårdcentralerna överförs i sin helhet till kommunerna. Detta skulle bl a få den positiva effekten att patienter svårligen skulle ”hamna mellan stolarna”. Medborgarna skulle komma närmare beslutsfattarna och sannolikt få större inflytande.
Att staten/kommunerna får ansvar för sjukvården innebär inte att ”driften” av sjukvården måste ske i offentlig regi. Såväl sjukhus som vårdcentraler kan mycket väl drivas av privata aktörer, men under myndigheternas kontroll och ansvar. Ansvar kan inte delegeras.
Eftersom infrastrukturen redan idag i praktiken är helt statens ansvar finns det egentligen ingen anledning att ha en särskild administration för hur denna infrastruktur ska utnyttjas. Oftast sköts redan idag kommunikationerna av företag, som upphandlas av landsting/regioner. Denna upphandling kan väl så effektivt skötas av länsstyrelsen eller motsvarande organ i statens regi. Läns/regionstyrelser har ju att tillvarata, att länets/regionens behov och önskemål tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Någon större utökad roll blir det m a o inte.
Den administrativa överbyggnaden för landsting och regioner omfattar såväl en politisk organisation med direktval av fullmäktige som en professionell tjänstemannaförvaltning.
Kostnaderna för att ”driva” landstingen/regionerna betalas via egna skatter samt statsbidrag.
Landstingen/regionerna är en ”mellanadministration” som saknar relevans i dagens samhälle. Det är en onödig och kostsam politisk och administrativ överbyggnad. Den nyligen avslutade utredningen, med förslag om 9-10 regioner i st f dagens ”små” landsting, är ett uttryck för, att den nuvarande indelningen inte är relevant i dagens samhälle. Motståndet mot detta regionförslag bottnar mest i ett eget ”revirtänkande” och sannolikt också trolig förlust av närhet till medborgarna. Denna närhet är emellertid redan borta, landstingen ligger ofta ”för långt bort” från medborgarnas vardag. Omstruktureringen inom t ex sjukvården sker inte i sällan i strid mot en stor folkopinion (t ex Uddevalla sjukhus/Näl). Revirtänkandet, t ex att ett antal politiska tjänster skulle försvinna, är inte relevant som skäl för att motsätta sig en förändring.
Utan landsting kan staten ta över ansvaret för de ”stora” sjukhusen, regionsjukhus o likn (Uddevalla sjukhus, Näl). Mindre sjukhus (Strömstad, Lysekil) kan antingen vara statens ansvar eller läggas under ett kommunalt ansvar, t ex ett kommunalförbund, som täcker sjukhusets huvudsakliga upptagningsområde, eller att en enskild kommun tar ansvaret. Patientkostnaderna belastas den kommun från vilken patienten kommer. För att skapa en lokal förankring/insyn i de stora sjukhusens drift kan till varje sjukhusledning knytas ett verksamhetsråd med representation för kommunerna i sjukhusets huvudsakliga upptagningsområde. En sådan lösning skulle lyfta fram kommunerna och ge dem större inflytande (makt) och närheten till medborgarna skulle bli tydligare.
Ansvaret för vårdcentralerna överförs i sin helhet till kommunerna. Detta skulle bl a få den positiva effekten att patienter svårligen skulle ”hamna mellan stolarna”. Medborgarna skulle komma närmare beslutsfattarna och sannolikt få större inflytande.
Att staten/kommunerna får ansvar för sjukvården innebär inte att ”driften” av sjukvården måste ske i offentlig regi. Såväl sjukhus som vårdcentraler kan mycket väl drivas av privata aktörer, men under myndigheternas kontroll och ansvar. Ansvar kan inte delegeras.
Eftersom infrastrukturen redan idag i praktiken är helt statens ansvar finns det egentligen ingen anledning att ha en särskild administration för hur denna infrastruktur ska utnyttjas. Oftast sköts redan idag kommunikationerna av företag, som upphandlas av landsting/regioner. Denna upphandling kan väl så effektivt skötas av länsstyrelsen eller motsvarande organ i statens regi. Läns/regionstyrelser har ju att tillvarata, att länets/regionens behov och önskemål tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Någon större utökad roll blir det m a o inte.
Effektivare bistånd
Pengar i sig inte automatiskt leder till utveckling. Bistånd i form av s k budgetstöd och skuldavskrivningar bör därför avföras från dagordningen. Budgetstöd ger direkta pengar i mottagarlandets statskassa utan att dess användning kan dirigeras eller kontrolleras. Skuldavskrivning sker ofta mot löfte, att det skuldsatta landet lovar att motsvarande belopp i lokal valuta kommer att satsas i utvecklingsfrämjande åtgärder, pengar som landet inte har, utan som i stor utsträckning tas från framtida bilaterala biståndsinsatser. Detta innebär i praktiken att det bilaterala biståndet används på ett sätt, som omöjliggör insyn och kontroll.
Det låter självklart att ställa vissa krav på mottagarländerna. De länder, som uppfyller anständiga krav på effektivitet, transparens, demokrati, etc, sannolikt har nått så långt i utvecklingen, att de inte behöver bistånd. Erfarenheten visar, att det finns länder i vilka det överordnade intresset har varit att söka mer bistånd, inte att fundera över hur det egna landet ska utvecklas ekonomiskt. Biståndet har medverkat till att förstärka de befintliga maktstrukturerna. Bistånd överhuvudtaget inte ges till länder, som har råd att finansiera en egen krigsmakt.
Kanaliseringen av biståndet kan i huvudsak ske via tre huvudvägar, via multilaterala kanaler (EU, FN, utvecklingsbanker), via s k frivilligorganisationer (NGO – non-govermental organisations), samt via bilaterala kontakter mellan myndigheter/organisationer/företag i givarlandet och mottagarlandet.
Ett enkelt sätt att göra av med stora belopp är att utnyttja de multilaterala kanalerna. Insyn och kontroll är svåra att genomföra.
Kanalen NGO kan vara effektiv, givet att de utnyttjade organisationerna lever upp till de beslutade riktlinjerna. Även om organisationerna har vällovliga syften arbetar de ibland stick i stäv med politiken i verksamhetslandet och/eller utanför etablerade riktlinjer i givarlandet. Det finns ofta en övertro på NGOs representativitet för befolkningen och dess behov.
Den tredje kanalen, via bilaterala organ, är den som ger de bästa möjligheterna till insyn och kontroll. De bilaterala organen i mottagarlandet kan vara offentliga eller privata. Sverige har skapat ett regelsystem med dels övergripande länderavtal som etablerar allmänna riktlinjer med ömsesidiga åtaganden mellan länderna, dels ramavtal för specifika insatser, vilka preciserar innehåll och omfattning med mer detaljerad åtaganden mellan parterna. Nästa moment är i allmänhet ett väl preciserat projekt. Genomförandet av projektet sker därefter via en internationell eller nationell upphandling av de tjänster och/eller produkter som projektet avser. Detta är ett instrument för att kanalisera biståndsinsatser, som är relativt lätt att kontrollera avseende såväl måluppfyllelse som medelsutnyttjande.
Det svenska biståndet bör inriktas på att finansiera olika projekt, eftersom detta ger möjlighet till insyn och kontroll av hur biståndsmålen uppfylls, oberoende av vem som genomför projekten. Företag, NGOs och andra aktörer bör behandlas på ett likvärdigt sätt och beredas samma möjligheter och villkor för att delta i genomförandet.
Grundprincipen måste vara ”hjälp till självhjälp”. Biståndet får inte i något sammanhang ersätta egen utveckling, får inte tillåtas bli ”i stället för”. Biståndet måste inriktas på att bidra till att skapa goda förutsättningar för egen ekonomisk och social utveckling. Vad krävs för detta?
Fyra grundförutsättningar för att skapa en bra grund för utveckling kan definieras:
i) ansvarsmedvetna medborgare, utbildade och bildade;
ii) en väl fungerande offentlig administration;
iii) ett bra investeringsklimat, t ex rättssäkerhet;
iv) okorrupta ledare som sätter landets intresse före egenintresset.
Den huvudsakliga internationella inriktningen av bistånd skall vara fattigdomsbekämpning i vid bemärkelse. Det ovan presenterade idéprogrammet stödjer en sådan inriktning.
Det låter självklart att ställa vissa krav på mottagarländerna. De länder, som uppfyller anständiga krav på effektivitet, transparens, demokrati, etc, sannolikt har nått så långt i utvecklingen, att de inte behöver bistånd. Erfarenheten visar, att det finns länder i vilka det överordnade intresset har varit att söka mer bistånd, inte att fundera över hur det egna landet ska utvecklas ekonomiskt. Biståndet har medverkat till att förstärka de befintliga maktstrukturerna. Bistånd överhuvudtaget inte ges till länder, som har råd att finansiera en egen krigsmakt.
Kanaliseringen av biståndet kan i huvudsak ske via tre huvudvägar, via multilaterala kanaler (EU, FN, utvecklingsbanker), via s k frivilligorganisationer (NGO – non-govermental organisations), samt via bilaterala kontakter mellan myndigheter/organisationer/företag i givarlandet och mottagarlandet.
Ett enkelt sätt att göra av med stora belopp är att utnyttja de multilaterala kanalerna. Insyn och kontroll är svåra att genomföra.
Kanalen NGO kan vara effektiv, givet att de utnyttjade organisationerna lever upp till de beslutade riktlinjerna. Även om organisationerna har vällovliga syften arbetar de ibland stick i stäv med politiken i verksamhetslandet och/eller utanför etablerade riktlinjer i givarlandet. Det finns ofta en övertro på NGOs representativitet för befolkningen och dess behov.
Den tredje kanalen, via bilaterala organ, är den som ger de bästa möjligheterna till insyn och kontroll. De bilaterala organen i mottagarlandet kan vara offentliga eller privata. Sverige har skapat ett regelsystem med dels övergripande länderavtal som etablerar allmänna riktlinjer med ömsesidiga åtaganden mellan länderna, dels ramavtal för specifika insatser, vilka preciserar innehåll och omfattning med mer detaljerad åtaganden mellan parterna. Nästa moment är i allmänhet ett väl preciserat projekt. Genomförandet av projektet sker därefter via en internationell eller nationell upphandling av de tjänster och/eller produkter som projektet avser. Detta är ett instrument för att kanalisera biståndsinsatser, som är relativt lätt att kontrollera avseende såväl måluppfyllelse som medelsutnyttjande.
Det svenska biståndet bör inriktas på att finansiera olika projekt, eftersom detta ger möjlighet till insyn och kontroll av hur biståndsmålen uppfylls, oberoende av vem som genomför projekten. Företag, NGOs och andra aktörer bör behandlas på ett likvärdigt sätt och beredas samma möjligheter och villkor för att delta i genomförandet.
Grundprincipen måste vara ”hjälp till självhjälp”. Biståndet får inte i något sammanhang ersätta egen utveckling, får inte tillåtas bli ”i stället för”. Biståndet måste inriktas på att bidra till att skapa goda förutsättningar för egen ekonomisk och social utveckling. Vad krävs för detta?
Fyra grundförutsättningar för att skapa en bra grund för utveckling kan definieras:
i) ansvarsmedvetna medborgare, utbildade och bildade;
ii) en väl fungerande offentlig administration;
iii) ett bra investeringsklimat, t ex rättssäkerhet;
iv) okorrupta ledare som sätter landets intresse före egenintresset.
Den huvudsakliga internationella inriktningen av bistånd skall vara fattigdomsbekämpning i vid bemärkelse. Det ovan presenterade idéprogrammet stödjer en sådan inriktning.
Genomgångsjobb för invandrare och ungdomar
Det talas nästan dagligen om problem för invandrare och ungdomar att få ett första jobb. Arbetsmarknaden är svag och allt fler varslas. Även välutbildade och erfarna människor hamnar i arbetslöshet. De senare har i bästa fall visst stöd från a-kassa. Arbetslagstiftningen värnar om dem som redan har jobb med olika trygghetsregler. Företagarna tvekar att anställa, särskilt i lågkonjunktur, även om det skulle finnas behov av arbetskraft temporärt. Fackföreningarna värnar om ett regelsystem, som stöder de som redan har arbete, men tvekar inför möjligheten att tillåta tillfälliga jobb, s k genomgångsjobb.
Med genomgångsjobb menar jag ett arbete, som inte är avsett att vara ett kontinuerligt försörjningsalternativ utan ett arbete, som inte kräver särskilt mycket erfarenhet och inte heller goda kunskaper i svenska. Det är förödande för både invandrare och unga människor att inte ha en daglig sysselsättning. Sysslolösheten bidrar till apati och i västa fall kriminalitet.
Avsikten med genomgångsjobb är att skapa tillfällig sysselsättning, så att invandrare med begränsade kunskaper i svenska kan påskynda sin integration i det svenska samhället och att ungdomar kan få ett första insteg i arbetslivet med ett organiserat dagligt liv.
Vilka krav kan då ställas på ett genomgångsjobb?
- Det ska inte kräva fullödiga kunskaper i svenska.
- Det ska inte kräva formell hög utbildning.
- Det ska inte kräva tidigare arbetslivserfarenhet.
- Det ska inte konkurrera med s k ”riktiga” jobb.
Vilka arbeten skulle kunna uppfylla dessa krav?
- Att arbeta på bensinmackar med att fylla på bensin och tvätta rutor.
- Att bära bagage på hotell.
- Att genomföra strandstädning.
- Att genomföra mindre skogsröjningar.
- Att packa kundvaror i större snabbköpsbutiker.
Med lite fantasi kan listan säkert görs mycket längre.
Servicen på bensinmackar, hotell och snabbköp kan sannolikt till stor del bekostas genom att kunderna ger dricks. För de andra aktiviteterna krävs en ersättning, för invandrare det stöd som ändå betalas ut, för ungdomar en begränsad lön från kommuner eller företag. I detta fall bör staten bidra med att avstå från att ta ut arbetsgivaravgift för genomgångsjobben. Invandrare kan ges denna typ arbeten som krav, för att få ersättning från stat/kommun. I Falkenbergs kommun har man för invandrare infört något i stil med detta, där man även tagit in ”pryo-jobb” på företag. Inget av de ovan angivna jobben är ”riktiga” jobb. Det innebär att man inte ”tar jobbet ifrån” någon annan, vilket borde göra det möjligt även för facket, att acceptera detta utan protester.
Vinsterna med genomgångsjobb kan sammanfattas enligt följande.
- Invandrare kan börja successivt utnyttja sina svenskkunskaper och lättare tillgodogöra sig svenskundervisningen genom praktisk tillämpning. De kommer också ifrån ”förläggningsmiljön” och får lättare att integrera sig i samhället, vilket bidrar till att minska utanförskapet och minska riskerna för att hamna i asociala verksamheter.
- Ungdomar får in en första fot på arbetsmarkanden och ges möjlighet till en ordnad vardagsrutin som minskar riskerna för att hamna i apati och asocialt beteende.
Med genomgångsjobb menar jag ett arbete, som inte är avsett att vara ett kontinuerligt försörjningsalternativ utan ett arbete, som inte kräver särskilt mycket erfarenhet och inte heller goda kunskaper i svenska. Det är förödande för både invandrare och unga människor att inte ha en daglig sysselsättning. Sysslolösheten bidrar till apati och i västa fall kriminalitet.
Avsikten med genomgångsjobb är att skapa tillfällig sysselsättning, så att invandrare med begränsade kunskaper i svenska kan påskynda sin integration i det svenska samhället och att ungdomar kan få ett första insteg i arbetslivet med ett organiserat dagligt liv.
Vilka krav kan då ställas på ett genomgångsjobb?
- Det ska inte kräva fullödiga kunskaper i svenska.
- Det ska inte kräva formell hög utbildning.
- Det ska inte kräva tidigare arbetslivserfarenhet.
- Det ska inte konkurrera med s k ”riktiga” jobb.
Vilka arbeten skulle kunna uppfylla dessa krav?
- Att arbeta på bensinmackar med att fylla på bensin och tvätta rutor.
- Att bära bagage på hotell.
- Att genomföra strandstädning.
- Att genomföra mindre skogsröjningar.
- Att packa kundvaror i större snabbköpsbutiker.
Med lite fantasi kan listan säkert görs mycket längre.
Servicen på bensinmackar, hotell och snabbköp kan sannolikt till stor del bekostas genom att kunderna ger dricks. För de andra aktiviteterna krävs en ersättning, för invandrare det stöd som ändå betalas ut, för ungdomar en begränsad lön från kommuner eller företag. I detta fall bör staten bidra med att avstå från att ta ut arbetsgivaravgift för genomgångsjobben. Invandrare kan ges denna typ arbeten som krav, för att få ersättning från stat/kommun. I Falkenbergs kommun har man för invandrare infört något i stil med detta, där man även tagit in ”pryo-jobb” på företag. Inget av de ovan angivna jobben är ”riktiga” jobb. Det innebär att man inte ”tar jobbet ifrån” någon annan, vilket borde göra det möjligt även för facket, att acceptera detta utan protester.
Vinsterna med genomgångsjobb kan sammanfattas enligt följande.
- Invandrare kan börja successivt utnyttja sina svenskkunskaper och lättare tillgodogöra sig svenskundervisningen genom praktisk tillämpning. De kommer också ifrån ”förläggningsmiljön” och får lättare att integrera sig i samhället, vilket bidrar till att minska utanförskapet och minska riskerna för att hamna i asociala verksamheter.
- Ungdomar får in en första fot på arbetsmarkanden och ges möjlighet till en ordnad vardagsrutin som minskar riskerna för att hamna i apati och asocialt beteende.
Obligatorisk a-kassa
OBLIGATORISK A-KASSA - med privat administration
Alliansregeringen har ändrat i a-kassereglerna, minskat ersättningarna och höjt avgiften, allt med huvudsyfte att göra det lönsammare att arbeta än att gå på bidrag. Oppositionen rasar mot detta och hävdar att regeringen ”tvingat ut” arbetare och tjänstemän ur systemet. Skattelättnaderna har emellertid med råge gett mer i plånboken än vad avgiftshöjningen har varit. Det innebär att individen har haft ett eget val, inte varit tvingad.
Den på sin tid frivilliga sjukförsäkringen gjordes obligatorisk med anledning av, att den enskilde medborgaren inte av egen kraft tog tills sig möjligheten att själv gå med i denna försäkring med betydande negativa konsekvenser vid sjukdom. Ett liknande resonemang kan göras beträffande a-kassan. Eftersom den enskilde individen inte själv ser nyttan av att vara med i a-kassan, bör denna vara obligatorisk, för att på sikt minska samhällets utgifter för arbetslöshet via sociala kostnader.
Genom a-kassans koppling till fackföreningarna har förändringarna medfört inte bara utträde ur a-kassan utan också utträde ur fackföreningarna. I detta sammanhang kan det var värt att påpeka, att a-kassan inte är en försäkring i dess fulla betydelse, d v s att inbetalda premier skall täcka utbetalda förmåner. Staten subventionerar i stor utsträckning utbetalning av förmåner. Anledningen är, att ett faktiskt försäkringssystem skulle bli alltför kostsamt för den enskilde och sannolikt leda till, att få skulle känna, att de har råd med en a-kasseförsäkring. Att a-kassan är kopplad till fackföreningsmedlemskap har historisk förklaring. Något rationellt skäl, annat än som en slags medlemsförmån, finns inte att behålla denna koppling. Detta blir ännu tydligare om a-kassa görs obligatorisk. Om kopplingen skulle finnas kvar, innebär det ett (indirekt) tvång till fackföringsmedlemskap, vilket sannolikt inte skulle accepteras av en majoritet av de svenska medborgarna.
Med dessa förutsättningar
- att staten även fortsättningsvis kommer att subventionera utbetalning av förmåner, på ett eller annat sätt,
- att a-kassan skall vara obligatorisk
skissas i det följande ett förslag till organisatorisk lösning.
Organisationsalternativ
Det finns några huvudalternativ till hur en obligatorisk a-kassa skulle kunna organiseras.
i) De nuvarande a-kassorna behålls men administreras helt separat från fackföreningarna. Arbetsmarknadsverket blir tillsynsmyndighet.
ii) En ny myndighet etableras ”A-kasseverket”, som tar hand om den totala a-kasseverksamheten, eller denna funktion ges till Arbetsmarknadsverket.
iii) Varje medborgare ges en ”A-kassepeng” med vilken en a-kasseförsäkring kan köpas hos de privata försäkringsbolagen, d v s själva administrationen av a-kasseverksamheten sköts av försäkringsbolagen.
Alternativ i) behåller en i dagsläget föråldrad struktur och medför sannolikt, att de administrativa kostnaderna blir oproportionerligt stora. Det finns inte heller någon egentlig anledning till att a-kasseverksamheten skall vara strukturerad i ”fack” eller yrkeskategorier.
Alternativ ii) skapar en ny offentlig administrationsstruktur, som inte behövs, eftersom försäkringsadministration redan finns etablerad på marknaden i form av olika försäkringsbolag.
Alternativ iii) tar till sig idén med en ”peng” som följer medborgaren, på liknande sätt som skolpengen. Pengen skulle användas för att ”köpa” en a-kasseförsäkring hos något försäkringsbolag. Detta alternativ utvecklas i det följande.
Försäkringsval
Med a-kassepengen i sin hand skall medborgaren kunna vända sig till vilket försäkringsbolag som helst och ”köpa” sin försäkring. Pengen skall bara kunna användas till a-kasseförsäkring, d v s den skall betalas ut direkt till det valda försäkringsbolaget.[1]
Grundsystem
För ett visst givet belopp, den s k a-kassepengen, skall varje försäkringsbolag, som vill delta i systemet, erbjuda en grundförsäkring mot arbetslöshet. Villkoren för denna grundförsäkring skall bestämmas på politisk väg via ett riksdagsbeslut. Finansieringen av försäkringen hos försäkringsbolagen skall ske, dels genom en försäkringspremie, som betalas med a-kassepengen, dels ett statligt i förväg bestämt bidrag, som betalas ut direkt till försäkringsbolaget vid försäkringsfall. Hur ersättningen till försäkringsbolagen skall beräknas skall fastställas via beslut i riksdagen. Detta skall vara den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.
Tilläggssystem
Det skall sedan stå varje försäkringsbolag fritt, att ge bättre förmåner, antingen utan att höja premien eller få högre bidrag från staten, eller genom att med en högre premie finansiera bättre villkor vid försäkringsfall. I det första fallet skulle försäkringsbolaget ta en större risk, men kanske få en större kundmassa, som skulle ge skalfördelar eller t o m locka över kunder till andra försäkringar. I det andra fallet skulle den, som vill ha bättre villkor, få detta genom att erlägga en högre premie. I båda fallen kommer de s k marknadskrafterna att styra utformningen av eventuella tilläggsförsäkringar. De bättre förmånerna skulle t ex kunna vara längre försäkringstid och/eller högre ersättningsbelopp.
Incitament
För att ge försäkringsbolagen ett incitament att medverka till korta arbetslöshetsperioder, skulle det statliga bidraget till försäkringsbolagen finnas kvar med ett reducerat belopp under hela den tid, som gäller för maximal ersättningsberättigad arbetslöshetsperiod. På så sätt skulle försäkringsbolagen ”tjäna på” att ha korta arbetslöshetsperioder. Staten skulle ”tjäna på” att folk kommer tidigare i arbete och bidrar till skatteintaget. Med rätt nivå skulle detta kunna bli en ”win-win” situation. Ambitiösa försäkringsbolag kanske t o m skulle skapa egna arbetsförmedlingar.
Alliansregeringen har ändrat i a-kassereglerna, minskat ersättningarna och höjt avgiften, allt med huvudsyfte att göra det lönsammare att arbeta än att gå på bidrag. Oppositionen rasar mot detta och hävdar att regeringen ”tvingat ut” arbetare och tjänstemän ur systemet. Skattelättnaderna har emellertid med råge gett mer i plånboken än vad avgiftshöjningen har varit. Det innebär att individen har haft ett eget val, inte varit tvingad.
Den på sin tid frivilliga sjukförsäkringen gjordes obligatorisk med anledning av, att den enskilde medborgaren inte av egen kraft tog tills sig möjligheten att själv gå med i denna försäkring med betydande negativa konsekvenser vid sjukdom. Ett liknande resonemang kan göras beträffande a-kassan. Eftersom den enskilde individen inte själv ser nyttan av att vara med i a-kassan, bör denna vara obligatorisk, för att på sikt minska samhällets utgifter för arbetslöshet via sociala kostnader.
Genom a-kassans koppling till fackföreningarna har förändringarna medfört inte bara utträde ur a-kassan utan också utträde ur fackföreningarna. I detta sammanhang kan det var värt att påpeka, att a-kassan inte är en försäkring i dess fulla betydelse, d v s att inbetalda premier skall täcka utbetalda förmåner. Staten subventionerar i stor utsträckning utbetalning av förmåner. Anledningen är, att ett faktiskt försäkringssystem skulle bli alltför kostsamt för den enskilde och sannolikt leda till, att få skulle känna, att de har råd med en a-kasseförsäkring. Att a-kassan är kopplad till fackföreningsmedlemskap har historisk förklaring. Något rationellt skäl, annat än som en slags medlemsförmån, finns inte att behålla denna koppling. Detta blir ännu tydligare om a-kassa görs obligatorisk. Om kopplingen skulle finnas kvar, innebär det ett (indirekt) tvång till fackföringsmedlemskap, vilket sannolikt inte skulle accepteras av en majoritet av de svenska medborgarna.
Med dessa förutsättningar
- att staten även fortsättningsvis kommer att subventionera utbetalning av förmåner, på ett eller annat sätt,
- att a-kassan skall vara obligatorisk
skissas i det följande ett förslag till organisatorisk lösning.
Organisationsalternativ
Det finns några huvudalternativ till hur en obligatorisk a-kassa skulle kunna organiseras.
i) De nuvarande a-kassorna behålls men administreras helt separat från fackföreningarna. Arbetsmarknadsverket blir tillsynsmyndighet.
ii) En ny myndighet etableras ”A-kasseverket”, som tar hand om den totala a-kasseverksamheten, eller denna funktion ges till Arbetsmarknadsverket.
iii) Varje medborgare ges en ”A-kassepeng” med vilken en a-kasseförsäkring kan köpas hos de privata försäkringsbolagen, d v s själva administrationen av a-kasseverksamheten sköts av försäkringsbolagen.
Alternativ i) behåller en i dagsläget föråldrad struktur och medför sannolikt, att de administrativa kostnaderna blir oproportionerligt stora. Det finns inte heller någon egentlig anledning till att a-kasseverksamheten skall vara strukturerad i ”fack” eller yrkeskategorier.
Alternativ ii) skapar en ny offentlig administrationsstruktur, som inte behövs, eftersom försäkringsadministration redan finns etablerad på marknaden i form av olika försäkringsbolag.
Alternativ iii) tar till sig idén med en ”peng” som följer medborgaren, på liknande sätt som skolpengen. Pengen skulle användas för att ”köpa” en a-kasseförsäkring hos något försäkringsbolag. Detta alternativ utvecklas i det följande.
Försäkringsval
Med a-kassepengen i sin hand skall medborgaren kunna vända sig till vilket försäkringsbolag som helst och ”köpa” sin försäkring. Pengen skall bara kunna användas till a-kasseförsäkring, d v s den skall betalas ut direkt till det valda försäkringsbolaget.[1]
Grundsystem
För ett visst givet belopp, den s k a-kassepengen, skall varje försäkringsbolag, som vill delta i systemet, erbjuda en grundförsäkring mot arbetslöshet. Villkoren för denna grundförsäkring skall bestämmas på politisk väg via ett riksdagsbeslut. Finansieringen av försäkringen hos försäkringsbolagen skall ske, dels genom en försäkringspremie, som betalas med a-kassepengen, dels ett statligt i förväg bestämt bidrag, som betalas ut direkt till försäkringsbolaget vid försäkringsfall. Hur ersättningen till försäkringsbolagen skall beräknas skall fastställas via beslut i riksdagen. Detta skall vara den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.
Tilläggssystem
Det skall sedan stå varje försäkringsbolag fritt, att ge bättre förmåner, antingen utan att höja premien eller få högre bidrag från staten, eller genom att med en högre premie finansiera bättre villkor vid försäkringsfall. I det första fallet skulle försäkringsbolaget ta en större risk, men kanske få en större kundmassa, som skulle ge skalfördelar eller t o m locka över kunder till andra försäkringar. I det andra fallet skulle den, som vill ha bättre villkor, få detta genom att erlägga en högre premie. I båda fallen kommer de s k marknadskrafterna att styra utformningen av eventuella tilläggsförsäkringar. De bättre förmånerna skulle t ex kunna vara längre försäkringstid och/eller högre ersättningsbelopp.
Incitament
För att ge försäkringsbolagen ett incitament att medverka till korta arbetslöshetsperioder, skulle det statliga bidraget till försäkringsbolagen finnas kvar med ett reducerat belopp under hela den tid, som gäller för maximal ersättningsberättigad arbetslöshetsperiod. På så sätt skulle försäkringsbolagen ”tjäna på” att ha korta arbetslöshetsperioder. Staten skulle ”tjäna på” att folk kommer tidigare i arbete och bidrar till skatteintaget. Med rätt nivå skulle detta kunna bli en ”win-win” situation. Ambitiösa försäkringsbolag kanske t o m skulle skapa egna arbetsförmedlingar.
fredag 15 januari 2010
Socialliberalismens grundstenar
Dagens politiska debatt för i stor utsträckning med utgångspunkt från olika praktiska och akuta händelser/aktiviteter. Vad som saknas är en diskussion av ideologier. Folkpartiet säger sig stå för ett socialliberalt synsätt. De nya moderaterna har närmat sig de socialliberala värderingarna. Socialdemokraterna har i praktiken närmat sig ett socialliberalt synsätt. Centern, kristdemokraterna och miljöpartiet är i grunden socialliberala, med vissa specialfrågor som sticker ut. Det enda riksdagsparti, som står för en väsentligt annorlunda ideologi, är vänsterpartiet. Med tanke på, att det svenska politiska livet i praktiken styrs av socialliberala värderingar, kan det vara på sin plats, att analysera vad detta borde innebära i praktiskt politiskt handlande.
Grundvärderingar
Frihet är, att jag som individ kan göra vad jag själv vill göra utan faktiskt tvång från andra individer, så länge mina handlingar inte inskränker andra individers frihet att göra vad de vill.
En grundläggande rättigheten är frihet från faktiskt tvång, d v s jag ska själv få bestämma över mina handlingar, inte var tvingad till en viss handling av någon utomstående, individ eller organisation. Rättigheterna är negativa eller positiva. De negativa innebär, att jag som individ inte förbjuds att tycka eller göra vissa saker, t ex yttrandefrihet, religionsfrihet, mötesfrihet, rörelsefrihet, organisationsfrihet. De positiva innebär, att jag som individ har rätt att begära t ex välfärd, utbildning och sjukvård.
Resursfördelningen kan inte analyseras utan att ta upp begreppet jämlikhet. Liberalen är intresserad av jämlikhet i fördelning inte jämlik fördelning. För att acceptera en ojämlik fördelning krävs, att den upplevs som rättvis. En fördelning är rättvis, om de samlade resurserna gör, att de sämst ställda får det bättre än om fördelningen varit jämlik.
Med statsmakten menas hela den offentliga sektorn, på lokal, regional och nationell nivå. Med stat följer tvång, vilket skapar ett grundläggande dilemma för liberalismens frihetsbegrepp. Staten är en organisation med monopol på tvångsmakt över invånarna, men samtidigt en garant för frihet, rättigheter och en rättvis resursfördelning. Grundfrågan för liberalen blir att bestämma statens funktioner och de regler som krävs för en fungerande liberal stat.
Liberalismen behöver det offentliga – där vi måste anpassa oss till varandra – och det privata – där vi får göra vad vi vill. Liberalismen är avsedd att försvara individen mot intrång från det omgivande samhället. En annan distinktion, som också benämns offentlig-privat, är hur och i vilka former, som aktiviteter bedrivs, t ex sjukvård och utbildning. I dessa fall handlar det inte om de olika sfärerna, utan om vem som är huvudman för verksamheten.
Ram för politiskt praktisk handlande
Det som presenterats kan sammanfattas på följande sätt för att etablera en ram och vissa riktlinjer för praktiskt politiskt handlande och som grund för politiska ställningstaganden.
Grundteser
1) Jag har som individ frihet att göra vad jag själv vill göra utan faktiskt tvång från andra individer, så länge mina handlingar inte inskränker andra individers frihet att göra vad de vill göra.
2) Jag har som individ vissa i konstitution eller grundlag negativa rättigheter, d v s jag garanteras vissa friheter, samt vissa i dessa eller andra lagar etablerade positiva rättigheter.
3) Fördelning av samhällets resurser ska ske på ett rättvist sätt. Det innebär, att jag som individ i en viss situation ska samma rätt till samhällets resurser som alla andra i samma situation.
Statens roll
Med staten avses den offentliga sektorns institutioner, regering och riskdag, landsting och kommuner. Statens roll kan sammanfattas på följande sätt:
1) Statens huvudroll är att garantera den individuella friheten och individernas tillgång till olika rättigheter samt verka för en rättvis fördelning av samhällets resurser.
2) Staten äger rätt att applicera olika tvångsregler via lagar och andra regler fastställda med medborgarnas samtycke.
3) Statens tvångsmedel kan sätta upp villkor, skapa förutsättningar samt införa förbud för individens handlingar.
Förbuden kan grundas på följande skäl:
1) Tvångsmedel i form av förbud kan accepteras om individens handling är skadlig eller farlig för omgivningen på ett signifikant sätt.
2) Förbud som begränsar en individs handlingar, vilka inte påverkar andra, accepteras i princip inte.
3) Förbud som grundar sig på moraliska (traditioner, kultur, etc.) accepteras i princip inte.
Förbud enligt punkterna 2) och 3) kan dock accepteras om de inte strider mot de tre grundteserna samt att beteendet eller handlingen är signifikativt skadliga för omgivningen.
DE FLESTA SVENSKAR KAN SÄKERT STÄLLA UPP PÅ DESSA VÄRDERINGAR
LÅT DETTA BLI EN LEDSTJÄRNA INFÖR VALET 2010
I FOLKPARTIETS VALPROGRAM
Grundvärderingar
Frihet är, att jag som individ kan göra vad jag själv vill göra utan faktiskt tvång från andra individer, så länge mina handlingar inte inskränker andra individers frihet att göra vad de vill.
En grundläggande rättigheten är frihet från faktiskt tvång, d v s jag ska själv få bestämma över mina handlingar, inte var tvingad till en viss handling av någon utomstående, individ eller organisation. Rättigheterna är negativa eller positiva. De negativa innebär, att jag som individ inte förbjuds att tycka eller göra vissa saker, t ex yttrandefrihet, religionsfrihet, mötesfrihet, rörelsefrihet, organisationsfrihet. De positiva innebär, att jag som individ har rätt att begära t ex välfärd, utbildning och sjukvård.
Resursfördelningen kan inte analyseras utan att ta upp begreppet jämlikhet. Liberalen är intresserad av jämlikhet i fördelning inte jämlik fördelning. För att acceptera en ojämlik fördelning krävs, att den upplevs som rättvis. En fördelning är rättvis, om de samlade resurserna gör, att de sämst ställda får det bättre än om fördelningen varit jämlik.
Med statsmakten menas hela den offentliga sektorn, på lokal, regional och nationell nivå. Med stat följer tvång, vilket skapar ett grundläggande dilemma för liberalismens frihetsbegrepp. Staten är en organisation med monopol på tvångsmakt över invånarna, men samtidigt en garant för frihet, rättigheter och en rättvis resursfördelning. Grundfrågan för liberalen blir att bestämma statens funktioner och de regler som krävs för en fungerande liberal stat.
Liberalismen behöver det offentliga – där vi måste anpassa oss till varandra – och det privata – där vi får göra vad vi vill. Liberalismen är avsedd att försvara individen mot intrång från det omgivande samhället. En annan distinktion, som också benämns offentlig-privat, är hur och i vilka former, som aktiviteter bedrivs, t ex sjukvård och utbildning. I dessa fall handlar det inte om de olika sfärerna, utan om vem som är huvudman för verksamheten.
Ram för politiskt praktisk handlande
Det som presenterats kan sammanfattas på följande sätt för att etablera en ram och vissa riktlinjer för praktiskt politiskt handlande och som grund för politiska ställningstaganden.
Grundteser
1) Jag har som individ frihet att göra vad jag själv vill göra utan faktiskt tvång från andra individer, så länge mina handlingar inte inskränker andra individers frihet att göra vad de vill göra.
2) Jag har som individ vissa i konstitution eller grundlag negativa rättigheter, d v s jag garanteras vissa friheter, samt vissa i dessa eller andra lagar etablerade positiva rättigheter.
3) Fördelning av samhällets resurser ska ske på ett rättvist sätt. Det innebär, att jag som individ i en viss situation ska samma rätt till samhällets resurser som alla andra i samma situation.
Statens roll
Med staten avses den offentliga sektorns institutioner, regering och riskdag, landsting och kommuner. Statens roll kan sammanfattas på följande sätt:
1) Statens huvudroll är att garantera den individuella friheten och individernas tillgång till olika rättigheter samt verka för en rättvis fördelning av samhällets resurser.
2) Staten äger rätt att applicera olika tvångsregler via lagar och andra regler fastställda med medborgarnas samtycke.
3) Statens tvångsmedel kan sätta upp villkor, skapa förutsättningar samt införa förbud för individens handlingar.
Förbuden kan grundas på följande skäl:
1) Tvångsmedel i form av förbud kan accepteras om individens handling är skadlig eller farlig för omgivningen på ett signifikant sätt.
2) Förbud som begränsar en individs handlingar, vilka inte påverkar andra, accepteras i princip inte.
3) Förbud som grundar sig på moraliska (traditioner, kultur, etc.) accepteras i princip inte.
Förbud enligt punkterna 2) och 3) kan dock accepteras om de inte strider mot de tre grundteserna samt att beteendet eller handlingen är signifikativt skadliga för omgivningen.
DE FLESTA SVENSKAR KAN SÄKERT STÄLLA UPP PÅ DESSA VÄRDERINGAR
LÅT DETTA BLI EN LEDSTJÄRNA INFÖR VALET 2010
I FOLKPARTIETS VALPROGRAM
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)