Obligatorisk a-kassa

OBLIGATORISK A-KASSA - med privat administration

Alliansregeringen har ändrat i a-kassereglerna, minskat ersättningarna och höjt avgiften, allt med huvudsyfte att göra det lönsammare att arbeta än att gå på bidrag. Oppositionen rasar mot detta och hävdar att regeringen ”tvingat ut” arbetare och tjänstemän ur systemet. Skattelättnaderna har emellertid med råge gett mer i plånboken än vad avgiftshöjningen har varit. Det innebär att individen har haft ett eget val, inte varit tvingad.

Den på sin tid frivilliga sjukförsäkringen gjordes obligatorisk med anledning av, att den enskilde medborgaren inte av egen kraft tog tills sig möjligheten att själv gå med i denna försäkring med betydande negativa konsekvenser vid sjukdom. Ett liknande resonemang kan göras beträffande a-kassan. Eftersom den enskilde individen inte själv ser nyttan av att vara med i a-kassan, bör denna vara obligatorisk, för att på sikt minska samhällets utgifter för arbetslöshet via sociala kostnader.

Genom a-kassans koppling till fackföreningarna har förändringarna medfört inte bara utträde ur a-kassan utan också utträde ur fackföreningarna. I detta sammanhang kan det var värt att påpeka, att a-kassan inte är en försäkring i dess fulla betydelse, d v s att inbetalda premier skall täcka utbetalda förmåner. Staten subventionerar i stor utsträckning utbetalning av förmåner. Anledningen är, att ett faktiskt försäkringssystem skulle bli alltför kostsamt för den enskilde och sannolikt leda till, att få skulle känna, att de har råd med en a-kasseförsäkring. Att a-kassan är kopplad till fackföreningsmedlemskap har historisk förklaring. Något rationellt skäl, annat än som en slags medlemsförmån, finns inte att behålla denna koppling. Detta blir ännu tydligare om a-kassa görs obligatorisk. Om kopplingen skulle finnas kvar, innebär det ett (indirekt) tvång till fackföringsmedlemskap, vilket sannolikt inte skulle accepteras av en majoritet av de svenska medborgarna.

Med dessa förutsättningar
- att staten även fortsättningsvis kommer att subventionera utbetalning av förmåner, på ett eller annat sätt,
- att a-kassan skall vara obligatorisk
skissas i det följande ett förslag till organisatorisk lösning.

Organisationsalternativ

Det finns några huvudalternativ till hur en obligatorisk a-kassa skulle kunna organiseras.

i) De nuvarande a-kassorna behålls men administreras helt separat från fackföreningarna. Arbetsmarknadsverket blir tillsynsmyndighet.
ii) En ny myndighet etableras ”A-kasseverket”, som tar hand om den totala a-kasseverksamheten, eller denna funktion ges till Arbetsmarknadsverket.
iii) Varje medborgare ges en ”A-kassepeng” med vilken en a-kasseförsäkring kan köpas hos de privata försäkringsbolagen, d v s själva administrationen av a-kasseverksamheten sköts av försäkringsbolagen.

Alternativ i) behåller en i dagsläget föråldrad struktur och medför sannolikt, att de administrativa kostnaderna blir oproportionerligt stora. Det finns inte heller någon egentlig anledning till att a-kasseverksamheten skall vara strukturerad i ”fack” eller yrkeskategorier.

Alternativ ii) skapar en ny offentlig administrationsstruktur, som inte behövs, eftersom försäkringsadministration redan finns etablerad på marknaden i form av olika försäkringsbolag.

Alternativ iii) tar till sig idén med en ”peng” som följer medborgaren, på liknande sätt som skolpengen. Pengen skulle användas för att ”köpa” en a-kasseförsäkring hos något försäkringsbolag. Detta alternativ utvecklas i det följande.

Försäkringsval

Med a-kassepengen i sin hand skall medborgaren kunna vända sig till vilket försäkringsbolag som helst och ”köpa” sin försäkring. Pengen skall bara kunna användas till a-kasseförsäkring, d v s den skall betalas ut direkt till det valda försäkringsbolaget.[1]

Grundsystem
För ett visst givet belopp, den s k a-kassepengen, skall varje försäkringsbolag, som vill delta i systemet, erbjuda en grundförsäkring mot arbetslöshet. Villkoren för denna grundförsäkring skall bestämmas på politisk väg via ett riksdagsbeslut. Finansieringen av försäkringen hos försäkringsbolagen skall ske, dels genom en försäkringspremie, som betalas med a-kassepengen, dels ett statligt i förväg bestämt bidrag, som betalas ut direkt till försäkringsbolaget vid försäkringsfall. Hur ersättningen till försäkringsbolagen skall beräknas skall fastställas via beslut i riksdagen. Detta skall vara den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.

Tilläggssystem
Det skall sedan stå varje försäkringsbolag fritt, att ge bättre förmåner, antingen utan att höja premien eller få högre bidrag från staten, eller genom att med en högre premie finansiera bättre villkor vid försäkringsfall. I det första fallet skulle försäkringsbolaget ta en större risk, men kanske få en större kundmassa, som skulle ge skalfördelar eller t o m locka över kunder till andra försäkringar. I det andra fallet skulle den, som vill ha bättre villkor, få detta genom att erlägga en högre premie. I båda fallen kommer de s k marknadskrafterna att styra utformningen av eventuella tilläggsförsäkringar. De bättre förmånerna skulle t ex kunna vara längre försäkringstid och/eller högre ersättningsbelopp.

Incitament
För att ge försäkringsbolagen ett incitament att medverka till korta arbetslöshetsperioder, skulle det statliga bidraget till försäkringsbolagen finnas kvar med ett reducerat belopp under hela den tid, som gäller för maximal ersättningsberättigad arbetslöshetsperiod. På så sätt skulle försäkringsbolagen ”tjäna på” att ha korta arbetslöshetsperioder. Staten skulle ”tjäna på” att folk kommer tidigare i arbete och bidrar till skatteintaget. Med rätt nivå skulle detta kunna bli en ”win-win” situation. Ambitiösa försäkringsbolag kanske t o m skulle skapa egna arbetsförmedlingar.