Effektivare bistånd

Pengar i sig inte automatiskt leder till utveckling. Bistånd i form av s k budgetstöd och skuldavskrivningar bör därför avföras från dagordningen. Budgetstöd ger direkta pengar i mottagarlandets statskassa utan att dess användning kan dirigeras eller kontrolleras. Skuldavskrivning sker ofta mot löfte, att det skuldsatta landet lovar att motsvarande belopp i lokal valuta kommer att satsas i utvecklingsfrämjande åtgärder, pengar som landet inte har, utan som i stor utsträckning tas från framtida bilaterala biståndsinsatser. Detta innebär i praktiken att det bilaterala biståndet används på ett sätt, som omöjliggör insyn och kontroll.

Det låter självklart att ställa vissa krav på mottagarländerna. De länder, som uppfyller anständiga krav på effektivitet, transparens, demokrati, etc, sannolikt har nått så långt i utvecklingen, att de inte behöver bistånd. Erfarenheten visar, att det finns länder i vilka det överordnade intresset har varit att söka mer bistånd, inte att fundera över hur det egna landet ska utvecklas ekonomiskt. Biståndet har medverkat till att förstärka de befintliga maktstrukturerna. Bistånd överhuvudtaget inte ges till länder, som har råd att finansiera en egen krigsmakt.

Kanaliseringen av biståndet kan i huvudsak ske via tre huvudvägar, via multilaterala kanaler (EU, FN, utvecklingsbanker), via s k frivilligorganisationer (NGO – non-govermental organisations), samt via bilaterala kontakter mellan myndigheter/organisationer/företag i givarlandet och mottagarlandet.

Ett enkelt sätt att göra av med stora belopp är att utnyttja de multilaterala kanalerna. Insyn och kontroll är svåra att genomföra.

Kanalen NGO kan vara effektiv, givet att de utnyttjade organisationerna lever upp till de beslutade riktlinjerna. Även om organisationerna har vällovliga syften arbetar de ibland stick i stäv med politiken i verksamhetslandet och/eller utanför etablerade riktlinjer i givarlandet. Det finns ofta en övertro på NGOs representativitet för befolkningen och dess behov.

Den tredje kanalen, via bilaterala organ, är den som ger de bästa möjligheterna till insyn och kontroll. De bilaterala organen i mottagarlandet kan vara offentliga eller privata. Sverige har skapat ett regelsystem med dels övergripande länderavtal som etablerar allmänna riktlinjer med ömsesidiga åtaganden mellan länderna, dels ramavtal för specifika insatser, vilka preciserar innehåll och omfattning med mer detaljerad åtaganden mellan parterna. Nästa moment är i allmänhet ett väl preciserat projekt. Genomförandet av projektet sker därefter via en internationell eller nationell upphandling av de tjänster och/eller produkter som projektet avser. Detta är ett instrument för att kanalisera biståndsinsatser, som är relativt lätt att kontrollera avseende såväl måluppfyllelse som medelsutnyttjande.

Det svenska biståndet bör inriktas på att finansiera olika projekt, eftersom detta ger möjlighet till insyn och kontroll av hur biståndsmålen uppfylls, oberoende av vem som genomför projekten. Företag, NGOs och andra aktörer bör behandlas på ett likvärdigt sätt och beredas samma möjligheter och villkor för att delta i genomförandet.

Grundprincipen måste vara ”hjälp till självhjälp”. Biståndet får inte i något sammanhang ersätta egen utveckling, får inte tillåtas bli ”i stället för”. Biståndet måste inriktas på att bidra till att skapa goda förutsättningar för egen ekonomisk och social utveckling. Vad krävs för detta?

Fyra grundförutsättningar för att skapa en bra grund för utveckling kan definieras:
i) ansvarsmedvetna medborgare, utbildade och bildade;
ii) en väl fungerande offentlig administration;
iii) ett bra investeringsklimat, t ex rättssäkerhet;
iv) okorrupta ledare som sätter landets intresse före egenintresset.

Den huvudsakliga internationella inriktningen av bistånd skall vara fattigdomsbekämpning i vid bemärkelse. Det ovan presenterade idéprogrammet stödjer en sådan inriktning.